Egna historier

Min historia

Jag var 16 år när jag träffade J.

Första gången jag mötte han fick jag inte ett speciellt bra intryck av honom.
Han var nästan 10 år äldre än mig, och som 16-åring är det mycket och han var alldeles för påflugen och inte alls min smak. Så han fick nobben. Men andra gången vi möttes några månader senare så föll jag pladask.

Han hade ett charmigt sätt, fick mig att skratta och känna som om jag var den enda tjejen där.
En riktig gentleman, han följde mig hem utan att försöka sig på att få komma in, kysste mig bara hejdå, och bad om mitt telefonnummer.
Sen sågs vi varje dag efter det och jag vart fruktansvärt förälskad.
Ingen kille hade fått mig att känna mig så sedd, uppskattad och uppvaktad.

Han hade ett sätt som fick mig att känna som jag var det bästa som hänt honom, han verkligen såg mig och det är svårt att förklara med ord hur intensivt vår kärlek kändes.
Vi mot världen ungefär.
Han delade med sig av sin historia som var kantat av missbruk och kriminalitet och andra destruktiva relationer han hade varit med om, hur tjejer tidigare hade svikit honom och hur detta hade påverkat honom och jag kände mig så speciell eftersom han delade sina djupaste hemligheter med mig och visade sig sårbar.

Jag hade aldrig varit med om det.
I tre veckors present fick jag en hemnyckel till honom, och jag blev lyckligast i världen.
Det var honom jag skulle bli gammal med, så kände jag.

Den första gången han började bruka någon slags våld mot mig dröjde inte speciellt länge egentligen.
Vi hade varit tillsammans drygt en månad och han hade inflyttningsfest hemma hos sig och jag hade fått bjuda mina kompisar dit.
Det var en rolig kväll och när de började närma sig slutet var det bara jag, min bästa vän, hans bror och J kvar.

J går in i badrummet och jag o min bästa vän sitter ute i vardagsrummet och pratar.
Vi pratar inte om något särskilt men vi skrattar högt och har det roligt.
Då kommer J plötsligt ut från badrummet och är vansinnig. Han skriker åt mig att jag har snackat skit om honom, han välter bordet framför oss med allt som står på och det flyger glas och saker omkring oss.
Han slår i dörrar och väggar och på några minuter är hela lägenheten sönderslagen.
Han skriker de allra mest fulaste orden till mig.
Min kärlek, som jag var så kär i, som jag aldrig trodde kunde göra mig illa, han kallar mig så fula ord, ”ditt äckliga luder”, ”din jävla hora” och jag vart så rädd så jag sprang därifrån.

Det jag minns mest från den situationen är efteråt, hur jag sitter utanför mitt hem där mamma och min låtsaspappa sover och jag vill inte gå in och berätta det som hänt, för det känns så fel.
Han, min stora kärlek, kan ju inte ha gjort det som precis skett, det måste ha varit mitt fel.
Jag kan inte koppla det sjuka som just hänt med den ödmjuka, beskyddande o kärleksfulla personen jag var ihop med och söker efter förklaringar.
Han kanske var för full, alla kan vi få en snefylla.
Han måste ha missförstått mig och min vän när vi pratade och trott vi pratat illa om honom.

När han sen skickar sms och ber mig komma tillbaka så är jag snabbt där, och då är han ömsint igen. Vill hålla om mig, säger hur mycket han älskar mig, och att han blir galen av känslan av att de ska försvinna. Så jag förlåter hans beteende utan att han ens bett mig om förlåtelse.
För han får mig att förstå att detta är mitt beteendes fel och om jag bara är försiktigare så kommer detta aldrig mer ske. Så han la skulden på mig och jag bar den.

I åtta år bar jag den.

Mer och mer så slutade jag att göra saker utan att jag själv noterade det.
Jag slutade vara med mina vänner då dom påverkade mig negativt enligt J.
Om jag för nån gångs skull faktiskt hängde med dem så slutade det alltid i katastrof.
J slog sönder lägenheten och alla mina saker förstördes och det var alltid mitt fel.

Han slog mig sällan fysiskt , men när han gjorde det fick jag alltid känslan av att jag skulle dö.
Som den gången jag för en gångs skull följde med mina vänner ut, hade haft en jätterolig kväll och kom hem och la mig i sängen för att senare vakna av att J ropade på mig att kliva upp.
När jag klev upp och gick ut ur sängen attackerade han mig med en sax och klippte av mitt hår.

Jag skrek och försökte värja mig och han högg mig flera gånger i händerna.
Detta för att när jag hade varit ute, hade en kille sett mig och skickat ett sms och skrivit ”va snygg du var ikväll”. Det hade J läst på min mobil. Så J ville göra mig oattraktiv för andra.
Eftersom jag var tvungen att söka sjukvård för mina skador så blev J åtalad för denna händelse och han blev även dömd men jag ville inte lämna J ändå.

Jag älskade honom och när det var fint så var de så jävla fint, och om jag bara ”betedde mig” så skulle allt kunna vara perfekt.
Så här höll de på, i alla år.
Det blev bara värre och värre och tillslut hade jag inga vänner kvar, ingen familj som orkade vara kvar och se på när han misshandlade mig så eller stötta mig som aldrig ville lämna.

Jag försökte lämna han flera gånger dock, men han hotade alltid med att ta livet av sig och jag var helt säker på att han skulle göra det, och vågade inte. Jag hade ändå inga vänner eller familj kvar att vända mig till, trodde jag.

Jag tyckte även så synd om honom som var så missförstådd av alla och jag stod kvar vid hans sida i hopp om att allt skulle bli så fantastiskt som de varit i början och att han en dag skulle förändra sig. Jag har förträngt mycket av det våld han utsatte mig för under alla de åren för jag var tvungen att jämt förlåta och gå vidare, för att överleva.

Att han kastade mat på mig när han var missnöjd med hur jag betedde mig, slog sönder barnens leksaker och skrek åt dom att mamma skulle fixa en ny pappa till dem, få trösta min otröstliga dotter som grät efter sin pappa, få stå ut med skammen över att han slet av mina kläder o blottade mig inför min familj på en familjefest vi äntligen blivit bjudna på och skrikit ”ja men visa fittan då din jävlas hora!”, få bli kontrollerad varje gång jag varit ute av hans fingrar upp i mig för att kolla så jag inte varit otrogen, alltid vara tvungen att ställa upp på sex annars blev de med tvång och listan kan göras lång över allt sjukt han utsatte mig för.

Jag oroade mig ständigt för vad som skulle kunna få hans humör att svänga.
Hans spel på travet gav mig sådan ångest för en lördagskväll hemma kunde vara helt förstörd om han förlorade. Jag gjorde allt för att han skulle vara nöjd med mig, om jag gifte mig med honom skulle han kanske förstå min kärlek till honom och börja behandla mig sådär fint.
Men nej, de räckte inte. Om jag skaffade barn med honom skulle han väl ändå förstå att det var han jag ville leva med och kanske då skulle han må bra igen och behandla mig väl.

Men nej. Inget räckte och jag hade tillslut glömt bort vem jag var, jag hade inga intressen, inga önskningar, inga framtidsplaner och inte en enda känsla av vem jag var som person.
För jag var bara de han ville att jag skulle vara och så var jag mamma.

Jag älskade dom barnen mer än J, och de var bl.a kärleken till dom som fick mig till slut att lämna J.

För nånstans i mig visste jag att denna livssituation vi befann oss i, inte var ett sunt sätt att växa upp för två barn. Hans oberäkneliga beteende kunde jag inte längre förutse och förhindra och barnen började mer och mer bli rädda för sin egen pappa och hans nedlåtande syn på mig som var en sådan värdelös kvinna som bara han kunde älska började smitta av sig på mina barns sätt att se på mig.

Det var alltid mitt fel att J tappade humöret och lät de gå ut över oss där hemma och jag hade längre ingen annan än J och hans familj som kunde ge mig en hälsosam syn på hur saker borde vara.
Det enda jag visste var det J och hans familj tyckte och tänkte och det var alltid mitt fel och någonting jag borde ändra på för att våran relation skulle vara lyckad.

Det som tillslut fick mej att våga lämna och fullfölja det var att jag träffade en annan man.

Jag vart kär och med den sunda kärleken fick jag kraft och mod att lämna.
När jag väl tog de steget blev J tusen gånger värre och började förfölja och hota mig dagligen.
Han kunde stå utanför mitt nya hem kl. 4 på morgonen eller förfölja mig till den nya killen och skicka ungefär hundra sms per dag med allt från självmordshot, bedjande om att jag skulle komma tillbaka till direkta dödshot.

Till slut klarade inte min nya relation all press han utsatte oss för och vi avslutade.
Men jag hade fått kraft och stod kvar vid mitt beslut trots att jag var dödshotad.
Jag vågade aldrig vara ensam hemma för jag var ständigt orolig att J skulle komma och en natt kom J och knackade på mitt hem och jag hade en bekant där just för att jag var så rädd och han körde iväg J. Men J kom tillbaka med två knivar och knivhögg killen som var där och vi tvingades gömma oss inne i badrummet medans J försökte hugga sig in genom badrumsdörren. I rummet bredvid ligger våra gemensamma barn och jag hör hur J slår sönder hela mitt hem.

Jag har larmcentralen i telefonen, som uppmanar mig att stanna kvar inne i badrummet tills polisen kommer men de enda jag vill är ut till barnen.
I 45 minuter är vi inlåsta i badrummet, jag håller för mannens blödande sår och de 45 minuterna var de längsta minuterna i hela mitt liv.
Jag var säker på att han skulle döda barnen. Det är svårt och förklara den ångesten man känner.

Den natten förändrades allt.

J blev gripen och vart dömd i tingsrätten till 6 år för dråpförsök.
I hovrätten bytte han advokat som fick ner domen till 2 1/2 år för grov misshandel.
Oavsett mina synpunkter på detta korta straff så blev iallafall hans fängelsestraff en utväg från hans våld.
Men även om jag inte längre levde under hans våld har konsekvenserna av att ha varit utsatt blivit många och kanske något jag måste leva med för resten av mitt liv.

Jag har PTSD, är medberoende och hade extremt låg självkänsla.

Jag trodde att när allting kom fram till ytan, att jag skulle mötas med mer förståelse och sympati men istället har jag upplevt att skulden och skammen lagts på mig som kvinna och brottsoffer.

Jag tvingades att samarbeta med denna man eftersom rätten att vara förälder går före alla andra rättigheter och detta skapade i sig väldigt många problem för mig.

Jag hade inte förmågan att skapa sunda relationer utan drog mig till män som liksom J behandlade mig illa.
Jag fick ångestlindrande tabletter dagligen och utvecklade ett läkemedelsberoende.
Jag spelade bort varenda krona och tog till kriminella handlingar för att kunna finansiera mitt beroende och samtidigt vågade jag inte tala med någon om detta då jag kände att då skulle J få rätt och alla skulle se hur misslyckad jag var.

Skammen var helt enkelt för stor.

Idag vet jag att det enda sättet att kunna läka dessa sår och utvecklas är att dela med sig av sin historia till andra, att kunna prata i trygga rum och bli mött med kärlek och förståelse.
Jag kommer kanske alltid bära med mig de sår av det J utsatte mig för.

Men för varje gång jag pratar om det och delar med mig av mina erfarenheter så läker jag lite till. Jag sätter idag mig själv först i mitt liv och jag ser till att jag får de jag behöver för att kunna må bra.
Möten, terapi, träning och min egna personliga utveckling.

För när jag gör det får jag kraft och energi till att vara en toppen mamma, en sann och närvarande vän samt en kärleksfull familjemedlem och en värdefull kvinna som förtjänar ett fantastiskt liv.

– Sandra Lundgren

JOUR STOCKHOLM